minnena har för längesedan börjat blekna.

jag minns inte längre hur dina läppar känns.

din röst blir allt hesare och ditt leende har suddats ut.

det är ganska märkligt ändå, hur man kan älska en annan människa av hela sitt hjärta

för att sedan bara hamna på noll, och inte känna någonting. ingenting.

de stunder som jag trodde att jag förevigt skulle bära med mig finns inte längre kvar,

de händer som passade så bra i mina känns nu bara defekt

de kyssar som var det bästa jag visste får mig bara att bli illamående.

jag förstår inte hur det kan kallas kärlek, när man i slutändan alltid bryter ner varandra till grunden.

jag har gått vidare, du har gått vidare.

de år vi spenderade tillsammans, vem kommer att blicka tillbaka på dom? inte du, inte jag.

jag antar att man lär sig någonting, men ibland känns allt bara så jävla bortkastat.

andas.

den närhet jag aldrig trodde att jag skulle klara mig utan, är en lättnad att slippa.

vi var aldrig meningen.

minnena har för längesedan börjat blekna.

jag minns inte längre hur dina läppar känns.

din röst blir allt hesare och ditt leende har suddats ut.

det är ganska märkligt ändå, hur man kan älska en annan människa av hela sitt hjärta

för att sedan bara hamna på noll, och inte känna någonting. ingenting.

de stunder som jag trodde att jag förevigt skulle bära med mig finns inte längre kvar,

de händer som passade så bra i mina känns nu bara defekt.

de kyssar som var det bästa jag visste får mig bara att bli illamående.

jag förstår inte hur det kan kallas kärlek, när man i slutändan alltid bryter ner varandra till grunden.

de år vi spenderade tillsammans, vem kommer att blicka tillbaka på dom? inte du, inte jag.

jag antar att jag blivit en erfarenhet rikare, men ibland känns allt bara så jävla bortkastat.

den närhet jag aldrig trodde att jag skulle klara mig utan är en lättnad att slippa.
de senaste månaderna har varit de bästa i mitt liv. 
utan dig är jag mig själv. utan dig är jag lycklig, på riktigt.
vi var aldrig meningen.