ibland slår tanken mig, att det liv jag lever idag hade jag inte kunnat föreställa mig för tre år sedan.
att jag var dum nog att flytta 38 mil för kärleken är verkligen det bästa jag gjort.
annars hade jag inte varit den jag är idag, jag hade inte haft så mycket fina människor runt omkring mig.
jag hade inte mått så bra i mig själv som jag faktiskt gör.
sala finns alltid kvar. och visst är det så. det här är mitt liv, ingen annans.
jag gör det som gör mig lycklig, även om vissa dagar känns hopplösa och jag vill inget hellre än att flytta hem igen.

min resa har bara börjat och jag vet inte riktigt vart jag är på väg men jag vet att jag ska ta mig dit.
jag känner mig så jävla pigg på livet, på att göra saker, träffa nya människor.. bara leva.
känslan är sjuk och jag hade aldrig kunnat tro att jag, lilla trasiga jag, skulle kunna må såhär.
all skit och alla motgångar jag haft har tagit mig hit. och jag måste säga - lycka är häftigt.